Sisådär, tenta snart, då finns det äntligen tid att blogga lite igen. Senaste månaden har jag varit i både Paris och Berlin, men några musikaliska intryck fick jag inte med mig hem. Däremot "förgyllde" jag mina respektive ressällskap med ett soundtrack genom högtalaren på min mobiltelefon. Timbaland & One Republic's "Apologize" blev mina systrars stora favorit, den ackompanjerade oss genom Berlins gator. Lagom till att vi kom hem började den gå varm på radiostationerna, så nu är jag hjärtligt trött på den. Tänkte kompensera lite för avsaknaden av tyska influenser, och laddar just nu ner en skiva med Wir Sind Helden som Emma spelade i bilen en gång i somras.

Nytt för den här veckan är även The Hives och Mando Diaos nya. I kategorin "laga hål i min musikaliska erfarenhet" drog jag ner Regina Spektors senaste "Begin to hope". Tycker mig minnas att någon sagt att jag nog skulle tycka om henne, och mycket riktigt känns det som att det kan bli en kärleksaffär. Tidigare i höst lyssnade jag mycket på Kate Nash, och igår läste jag en recension av hennes "Made of Bricks" där hon beskrivs som en blandning mellan Regina Spektor och Feist, och jag måste säga att jag förstår vad som menas.

På tal om recensioner var jag nästan i upplösningstillstånd igår när jag upptäckte att SvD har tagit bort möjligheten att söka bland alla recensioner. Undersökte saken idag, och det visade sig att de ska införa en ny variant snart. Det hoppas jag verkligen! Hur ska jag annars kunna sila mina musikaliska infall genom den politiska korrekthetens högborg?? Nej, men skämt åsido var det den enda platsen jag kände till där man kunde hitta recensioner av alla skivor som släppts i Sverige senaste 6-7 åren. (Och jag erkänner att jag läser med intresse, och att det händer att jag låter bli att lägga energi på skivor som sågats av Kristin Lundell och hennes kollegor).

Några tips då... Måste nämna Kanyes senaste, Graduation. Den är genombra, och förrutom Stronger som väl få har missat är Homecoming riktigt grym. En annan svårmissad skiva är ju José Gonzales senaste. Jag gillar José, även om han inte har radat upp lika många klister-låtar på den här skivan. Time to send someone away är bäst, men den har jag redan lyssnat mycket på i Embees version. KT Tunstalls Suddenly I See var en av sommarens låtar för mig, så därför anskaffade jag Drastic Fantastic för några veckor sedan. Den har vunnit lite på mig i längden, Hopeless är en riktigt bra låt t.ex.

Nu kan jag inte längre ursäkta mitt icke-pluggande, men sist men inte minst måste jag berätta om mitt senaste gitarrprojekt. Det är Man of constant sorrow med Bob Dylan. Alla borde prova att plonka hans låtar på en gitarr, de växer från fantastiska till makalösa.

en febrig början...

Ont i halsen. Borde egentligen plugga. Mer än så tänker jag inte dela med mig av sånt som inte är musik. Är det dagbok ni letar efter tycker jag ni ska kolla in litesomdu.blogspot.com. Emma vet konsten att skriva en halv A4 om en dag i sängen...
Senaste veckan har det blivit mycket Simone White, en kanadensisk singer songwriter inte helt olik Feist, fastän båda främst känns igen på att de inte riktigt liknar något annat. Sen blev det lite av Talib Kwelis och Jens Lekmans nya. Och i tisdags var jag på releaseparty av Antons band Elmo Reds nya skiva "The end". Nu tycker jag att ni ska lyssna på Elmo Reds Spanish Notice. Sedan ska ni skaffa Simone Whites "I am a man". Lyssna på t.ex American War så förstår ni varför.

Nu ska jag återvända till självömkan och patologibok till tonerna av Rufus Wainwright.